MENY
Hejsan allihopa!
Tiden rullar iväg och ännu en praktikvecka har nått sitt slut (okej vi alla kanske inte är överens om att den har gått fort, men de är tanken som räknas). Till nästan allas förtjusning var det operation som stod på veckans schema. Operationsavdelningen här på Pari är ganska så stor med 13 operationssalar där varje op-sal har sin egen inriktning. Men precis som på alla andra delar av sjukhuset så saknas det resurser både i material och personal. Detta gör att vissa områden (speciellt neuro) endast har resurser så det räcker till en operation per dag. Något som är väldigt tråkigt då de innebär att patienterna får ligga inne ännu längre för operationer som egentligen kirurgerna skulle ha velat operera inom 48 timmar. Att vården kostar en bra summa pengar här nere gör även att patienterna inte har råd att betala för en operation direkt, utan de får ligga inne på avdelningen (som även kostar pengar) för att försöka få ihop pengar till operationen. Vilket som ni säkert även kan räkna ut gör att operationerna sker mycket senare än vad de egentligen skulle behöva göras och sjukhusräkningen blir större och större.
Veckan började alla fall med att vi alla fick välja en av de områden som vi kände intresserade oss mest. Jag och Emma valde neuro-op, medan de andra tre tog dagen på maternity. Det som var på schemat på neurologen den här dagen var en shuntoperation (man opererar in ett drän för att flytta vätska från skallen till buken för att minska trycket på hjärnan) på en liten flicka som hade fötts med vattenskalle. När operationen och kejsarsnitten var klara för lunch tog vi oss alla en promenad till Avondale för att lyxa till det med en restauranglunch och även ta oss en sväng på marknaden så att Alex och Greta kunde få chansen att få med sig alla planerade souvenirer hem till Sverige (släkt och vänner vänta med spänning!). När alla hade shoppat loss så pengarna nästan var slut tog vi oss hemåt för en haul (visning av vad som inhandlat) för varandra, en efter en. En väldigt mysig stund.
KÄNSLIGA LÄSARE VARNAS för kommande bild!!!!!
Bilden visar när kirurgerna planterar in shunten (den vita slangen) i patienten
Tisdag och nya operationer stod på schemat, dock var vi en liten skara då Greta valt att gå till förlossningen istället och Sara var hemma. Men innan vi väl gick till operationssalarna passade vi på att donera allt sjukhusmaterial som vi haft med oss under resan och då tar jag även tillfället i akt för att tacka alla som hjälpt oss samlat in materialet och jag kan försäkra er om att det kommer att vara till en oerhörd hjälp här på Pari, TACK SÅ MYCKET!!
Väl på op valde jag att gå på ortopedin, Emma ÖNH (öron, näsa och hals) och Alex kardiologi/thorax (hjärta och lunga). Inne på ortopedin var det en femur-fraktur (lårbensfraktur) som skulle opereras genom att sätta in ett spik som skulle stabilisera benet. Precis som alltid inom ortopedi var de en väldigt köttig och grov kirurgi och innan de fick ihop delarna av femur såg låret ut som ett S och benet hölls i en ställning som jag är väldigt säker på inte skulle fungerat om benet var helt.
Kirurgerna gör sig redo för att ta sig an frakturen
Onsdagen och sorgens dag hade nu nått fram till Harare och det var dags för oss fem att splittras då Greta och Alex (som nämnt i tidigare inlägg) skulle lämna oss och flyga hem till Sverige. Så efter frukosten blev det en sista groupie (selfie med mer än en person i bild) på balkongen och ett stort kramkalas. Sedan vandrade vi till sjukhuset och antog ännu en dag på op. Jag trivdes så bra i ortopedisalen igår så passade på att ta ännu en dag där och Emma följde med. Sara däremot valde neurologin. Jag och Emma fick se ännu ett S-format lår, men även en höftfraktur. När det kommer till höftfrakturer i Sverige finns regeln att de ska opereras inom 24-timmar och vi fick reda på att de även hade de som mål. Men precis som jag nämnde innan med svåra ekonomiska problem dröjer ofta operationen och i de här fallet hade patienten legat med sin brutna höft i 2 månader. Både smärtsamt och kostsamt…
Fem På Turs sista gemensamma groupie..
Op-teamet på kardio/thorax som är mitt uppe i att söva ner patienten
Nu väntar sista helgen i Zim för denna resa och förhoppningsvis kan vi fylla den med aktiviteter, trots avsaknaden av Alex och Greta. Vad planerna är för helgen är fortfarande lite diffusa så tänker låta er suga på den karamellen och så får ni veta mer om de i nästa blogginlägg.
Ha de bäst tills vi hörs nästa gång!
Linnéa
0