MENY
Hejsan!
Ännu en vecka avklarad, helt sjukt att vi varit här i Zimbabwe nästan 5 veckor (?!). Denna veckan har i alla fall lallat runt på maternity, det vill säga BB och förlossningen. Jag personligen har haft en skräckblandad förtjusning inför denna veckan. Det är absolut jättespännande område, men inget jag tror att jag senare kommer arbeta inom. Främst Greta däremot, den gumman har varit i sitt esse!
Första dagen gick vi in till Mr Matron (alltså enhetschefen) och blev uppdelade på fyra olika avdelningar. Vi kom efter första dagen överens om att två av avdelningarna inte gav oss mer än träsmak i rumpan då allt man gjorde var att sitta på rumpan och vänta på bättre tider. Våra favoritavdelningar blev labour ward (förlossningen aka händelsernas centrum) samt Nursery, en intensivvårdsavdelning för prematura barn och barn som fötts med infektioner så om exempelvis sepsis.
På labour ward fick vi se ett och annat. Till att börja med måste jag bara säga hur otroligt imponerad jag är av kvinnorna här som föder barn. Epidural och lustgas är det inte på tal om. Kvinnorna kan på sin höjd få paracetamol som smärtstillande, resterande smärta är det bara att försöka stå ut med så gott det går. Men leendet i deras ansikten när de får se sitt barn för första gången, den blicken är något viss med. Riktiga kämpar. På en förlossning var en pappa med, och hela han lös upp när han fick se sitt barn för första gången. Sådant värmer verkligen att se! En förlossning som gör att man får en klump i magen var en sjuttonårig tjej, som enligt barnmorskorna "vägrade samarbeta". När vi kommer in på ronden på morgonen ligger kvinnan på golvet, naken och vrider sig av smärta, men vägrar gå upp i sängen. Av de 13 pers som trängt in sig i det lilla rummet är det tre läkare som bryskt lyfter upp henne i sängen, och resterande står runt om och skrattar åt henne. Under själva förlossningen senare skiftar barnmorskorna mellan att säga "good, push!" och skälla på henne för att "hon är hopplös och vägrar samarbeta". Efteråt, när barnet äntligen är ute och tack och lov välmående vill hon inte bli ihopsydd och barnmorskorna tappar ännu en gång tålamodet med henne. Greta frågar då om att de berättat för henne att hennes baby boy är välmående och får till svar att "de har de ej kommit till", trots att det är ca 30 minuter efter. På en annan förlossning när kvinnan skulle börja pusha och vred sig av smärta, sa barnmorskan mitt i allt "you piss me off!!!". Det är svårt att våga säga ifrån och stå upp för vad vi anser rätt i sådana situationer, och det händer ofta så fort att man inte hinner reagera. Vi försöker ifrågasätta och förklara hur vi hade agerat i en liknande situation i Sverige, och oftast lyssnar de på vad vi har att säga.
Här ser vi läkaren på labour wards outfit. Kappan satt på under hela rundturen, även under vaginala undersökningar. Inte helt 100 att ha långa ärmar under sådana situationer, ärmarna kommer vid både det ena och det andra...
På min första förlossning jag blev jag inkastad som assistent. Det var kvinnans sjätte barn och allt gick otroligt fort. Helt plötsligt stod jag med en helt nyfödd bebis i mina armar, som jag skulle väga, mäta och sedan slå in i en liten burrito för att den skulle hålla värmen. Väga och mäta är en ganska simpel uppgift, däremot är inslagningen är svårare. Vi insåg var bristande kunskap i burrito-lindande och tog detta på största allvar. När vi kommit hem tog vi fram den största filten vi kunde hitta och därefter la jag mig ner och Greta slog in mig, på ett mycket bra sätt måste jag säga. För video-bevis på detta spektakel, gå in på vår instagram @fempatur.
På den andra avdelningen, Nursery, var det mestadels bebisgos som gällde. Vart tredje timme var det matning av barnen. De barn vars mammor var för sjuka eller av annan anledning inte kunde vara där fick vi i uppgift att mata. Barnmorskan satte mig på en stol och la sedan en 6 dagars (!!) gammal bebis i min famn, i samma storlek som ett mjölkpaket. Därefter sattes en kopp i min hand som ungen skulle matas med. Svårigheten med detta var att koppen var ca tre gånger så stor som bebisens huvud. Så fort man böjde koppen kom den en flod av mjölk mot barnens mun, och ca 50 % hamnade utanför. Mysigt var det i alla fall! Efter maten tog man tempen på alla barnen genom att lägga termometern bakom ryggen på dem, med förklaringen att barnen själva inte kunde hålla termometern i armhålan. Jag, likt överläkaren på avdelningen, ansåg att detta inte var ett helt tillförlitligt sätt att mäta tempen på. Därefter spenderades dagen med att rätta till syrgas och mössor (alla barn här SKA ha en mössa från sekunden de är födda) samt vända barnen på mage efter att de ätit för att minska risk för aspiration.
Ännu är läget i Zimbabwe inte stabilt, och vårdpersonalen går på knäna. Sedan US dollarn förbjöds har priserna stigit och många har nu inte råd med mat för hela månaden. Det pratas fortfarande om strejk, men en kvinna bara skakade på huvudet när vi frågande angående det. Tydligen hade både läkare och sjuksköterskor gjort ett försök till detta tidigare, som hade fått katastrofala konsekvenser. I januari i år, när senaste strejken var, hade regeringens soldater hade gått hem i folks hus och misshandlat samt våldtagit folk i deras egna hem. De som gick ut på gatorna blev skjutna. Inte nog med det, de som strejkat blev också avskedade från sina jobb, och fick återansöka om sin tjänst för att få komma tillbaka. Folket har alltså inte någon makt gentemot regeringen, och det märks att många är desperata hur de ska göra. Det är så otroligt svårt att sätta sig in i deras livssituation. Vi lider med dom, men vi kommer aldrig kunna förstå vad de går igenom…
Mina fina resekompanjoner! Bättre gäng får man leta efter!!!!
Nu tar vi helg! På söndag ska vi ha Swedish fika-party för alla våra vänner här nere, och bjuda på en äkta svensk fika.
Hoppas allt är bra med er där hemma! Ses snart…
/ Emma
0