MENY
Resan är nu slut. Och wow vad mycket vi ha varit med om. Sammanfattningsvis blev det som vi skrev i första inlägget en omtumlande och omvälvande resa som innebar att våra känslor och tankar gick på högvarv. Det är svårt att beskriva en resa på 8 veckor men det jag själv kan dra en slutsats om är att jag inte ångrar mig två sekunder över att vi satte oss på planet ner till Zimbabwe. Vi har mött helt fantastiska människor som jag tror har påverkat oss alla på ett känslomässigt plan vi inte kunde föreställa oss. Dessa personer har också gett oss chansen att se det “riktiga Zimbabwe” vilket jag själv tycker har varit helt fantastiskt. Att få se en del av landet som man som turist annars förmodligen aldrig hade fått se.
Sjukhuset blev en stor chock när vi kom från första dagen, men efter att vi vant oss vid miljön var det lättare att fokusera på hur vi skulle kunna hjälpa till och bidra med den kunskap vi har skaffat oss under vår tid på utbildningen. Det slog mig under denna resan hur olika livet kan se ut. Att pengar kan styra så mycket i ens liv och ge en möjlighet till bättre vård. Trots budskapet om att alla ska få lika vård.
I stort kan man sammanfatta resan i att ni som går i tankar på att kanske åka, ÅK! Det ger er en otrolig upplevelse och ni kommer att få lära er om så mycket mer än enbart sjukdomar och diagnoser. Och ni som läst och följ oss under resans gång, tack för att ni har velat följa med och vara en del av upp och nedgångar!
Jag tror jag har blivit lite modigare på denna resan. I alla fall känner jag att jag nu har sett och varit med om så mycket inom sjukvården att det inte känns lika skrämmande längre. Jag har sett så stora köttiga sår att jag inte längre räds dem och till min stora förtjusning har jag fått vara med på förlossningar och insett att de inte är alls lika otäcka som jag först trodde. Under resan har jag dock också insett mina begränsningar och vilka områden som inte passar mig. Till exempel tyckte mina kära medresenärer att operationssalarna var spännande medan jag mest kände mig obekväm där.
Det bästa med resan har varit att få träffa så många trevliga människor både i och utanför sjukhuset. Att Zimbabwe är ett kaosartat land anade jag redan innan jag åkte dit men att dess folk skulle vara så välkomnande och vänliga har varit en glad överraskning. Resan hade inte varit densamma om vi inte fått lära känna våra zimbabwiska vänner som har visat oss och delat med sig av sin kultur.
Jag har också haft glädjen att dela resan med fyra vänner och jag tror att de precis som jag känner att vi alla har varit ett stort stöd för varandra. Det har varit skönt att efter en tuff dag på sjukhuset få prata av sig och bearbeta de situationer man hamnat i.
Under resans gång har vi haft det tufft på pengafronten. En vecka in beslutade presidenten att alla utländska valutor skulle förbjudas i landet men eftersom den zimbabwiska dollarn inte fanns att hämta varken i bankomater eller på banken stod vi där med våra US dollar utan möjlighet att betala det vi ville köpa. Inte visste vi att det var sådana problem vi skulle möta men vi lyckades ändå hantera situationen med hjälp av varandra och zimbabwiska vänner.
Sommarkursen var en av anledningarna till att jag sökte sjuksköterskeprogrammet och jag kan varmt rekommendera den. Bortsett från alla fördelar jag redan nämnt så får man som student möjlighet att se många olika avdelningar och områden som hjälper en att få en klarare bild över vad man vill jobba med sedan. Så ja ta chansen!
/Greta
P.S. Vi fick just höra att situationen i Zimbabwe har förvärrats med protester och våld och jag önskar och hoppas av hela mitt hjärta att folket ska få det bättre och att våra vänner är i säkerhet! D.S.
Alex tankar:
Nu har det gått lite över två veckor sedan jag befann mig i Zimbabwe och jag känner att det är tur att vi studenter från Lunds universitet är hemma just nu. I skrivande stund skickade en vän från Zimbabwe videos på de våldsamma protester som pågår i huvudstaden Harare. Jag hoppas att det zimbabwiska folket får en positiv förändring i deras livssituation snart och att deras lidande lindras.
Jag har lärt mig en hel del under min vistelse i Harare och under min praktik på Parirenyatwa Group of Hospitals. Jag har bland annat lärt mig att det är ok att improvisera i brist på material så länge inte patientsäkerheten hotas. Om man ska improvisera skall man även inte gå emot nuvarande forskning eller slösa på annat material för att det kanske skulle passa – sunt förnuft helt enkelt!
Jag har även lärt mig att visa större tacksamhet för alla de medarbetarna inom hälso- och sjukvården. Sveriges sjukvård är inom världsklass och detta var extra tydligt redan första dagen på praktiken. Allmänheten får höra mycket hemskt om Sveriges sjukvård och vår sjukvård är inte perfekt, men jag tycker även att vi får höra väldigt lite om vad som faktiskt fungerar här i Sverige.
Under min tid i Zimbabwe tror jag att jag har blivit lite modigare än tidigare och vågar ifrågasätta olika tillvägagångssätt inom omvårdnad eller andra medicintekniska moment. Att föra diskussion om olika tillvägagångssätt med sina medarbetare ökar förståelsen för båda sidor om vad som fungerar och vad som borde ändras på arbetsplatsen för att uppnå bättre vård.
Jag har insett att svenska vården kan bli bättre på att anpassa sig till oväntade situationer och materialbrister, och även minska materialsvinnet. Bara för att vi har material idag har vi kanske inte rätt material imorgon. Förberedelser inför varje moment inom hälso- och sjukvården lär vara ett sätt att minska svinnet i Sverige. I Zimbabwe var det tvärtom, då för lite preparation innan olika genomförande skapade onödiga improvisationer och sämre omvårdnad.
Slutligen vill jag rekommendera denna sommarkurs till alla studenter där ute som är lite intresserade på utlandspraktik. Jag har fått lära mig väldigt mycket under min tid i Zimbabwe, både av de som jobbar på sjukhuset vi praktiserade på men även av de medstudenter jag reste dit med. I nuläget kan jag dock inte rekommendera andra studenter att åka till Zimbabwe på grund av det politiska läget och diverse kriser som plågar landet.
Ha det fint allesammans!
mvh
Alexander
Emmas tankar:
Vi klarade oss åtta veckor i Zimbabwe och är nu hemma och har hunnit landa lite. Det är svårt att svara på frågan, "hur har resan varit?", då man inte riktigt vet i vilken ände man ska börja berätta. Vi fick uppleva och se så otroligt mycket. Många saker var fantastiskt fina, som när patienter som varit allvarligt sjuka och nära döden mirakulöst blev bättre. En patient vi mötte hade det sjukaste bensåret som någon av oss någonsin skådat, och vi tvivlade ett tag på om han skulle klara sig. Några veckor senare mötte vi honom på avdelningen, och då var han i färd med att öva upp sin gångförmåga igen. Sådant värmde i hjärtat att se. Vi fick också se mycket missär som är svårt att ta in och föreställa sig hur det är att leva så. En patient som ofta finns i mina tankar var en ung kille som kom in till akuten tillsammans med sin bror. Den sjuka brodern satt i rullstol och hade ett amputerat ben, och det andra var förmodligen brutet. Han hade stora ärr över hela kroppen och var smal. Bröderna kunde endast prata swahili och franska, då de var flyktingar och bodde på ett flyktingläger en bit från Harare. Jag har haft svårt att släppa hur deras situation måste ha varit, och vad de fått uppleva längs med vägen på deras flykt.
Personligen har det alltid varit ett mål för mig att åka någonstans i Afrika och jobba inom sjukvården. Denna resan har givit en inblick i hur det skulle kunna vara, och om det är någon som sitter där ute och funderar på om de ska göra det eller inte så säger jag: GÖR DET. Jag ångrar inte denna resan en sekund, och har fått se och göra så mycket saker som jag aldrig tidigare upplevt. Om man dessutom är intresserad av vården globalt är detta en fantastisk möjlighet att få, så att när man väl ska ut och arbeta utanför Sverige har man fått en försmak på hur det kan vara. Vill också tacka mina fyra kompanjoner för att vi gjorde detta tillsammans, för all pepp, alla skratt och allt vi gjorde tillsammans <3 Ni är stjärnor!
”Kan du inte beskriva resan med tre ord?” var en fråga jag fick ganska så snabbt efter att jag kommit hem i Sverige, en fråga som kan tänkas vara lätt att svara på, men jag hade svårt för att ens komma på ett ord. Inte för att jag inte har några tankar eller känslor om resan, utan snarare tvärt om. Under dessa åtta veckorna har verkligen alla känslor som går att tänka sig strömmat genom kroppen. Vi kom till sjukhuset den första praktikdagen och visste inte riktigt vad vi kunde förvänta oss. Men vi har fått uppleva mer än vad jag någonsin kunde tänka mig, positiva saker som negativa. Vi har fått se patienter som ingen trodde skulle överleva, men som mot alla odds klarade sig, men även den verklighet som väldigt många människor lever i här nere. En verklighet som aldrig kommer gå att förklara med ord eller ens sätta sig in i. Där medicinerna kan ta slut eller variera i antal från dag till dag, vilket gör att inte alla får medicinen varje dag och där priserna för det mest grundliga kan stiga skyhögt bara över natten. Att kunna improvisera är även en viktig del av vården här nere just pga att resurserna varierar. Det är verkligen något som jag kommer att ta med mig, hur vissa saker går att lösa på andra sätt än vad vi är vana vid i Sverige.
Men trots alla motgångar som människorna i Zim möter just nu så finns det en vänlighet och kärlek som är obeskrivlig. Alla människor som vi har mött här nere har tagit emot oss med öppna armar och verkligen gjort att vi har fått vara med och sett massor av den afrikanska kulturen och Harare som vi aldrig hade haft möjlighet att vara med om ifall vi själva skulle ta oss runt. Det är även dem som har funnits där för oss när vi mötte alla våra motgångar, som ex när US dollarn förbjöds, för utan dem hade vi inte fått tag på annan valuta och vår resa hade fått sluta mycket tidigare än någon av oss hade velat.
Jag vill även passa på att tacka mina fina resekompanjoner för en fantastisk resa för utan dem hade faktiskt inte resan varit densamma och oj så bra vi kompletterade varandra!!! Och slutligen om du som läser detta och kanske är student själv och funderar på att åka, GÖR DET!!! det är möjlighet som inte kommer på samma sätt igen och jag ångrar inte en sekund att jag åkte för jag har lärt mig så mycket som jag förmodligen inte skulle ha sett eller lärt mig om jag endast praktiserade hemma i Sverige.
TACK FÖR ALLT
Linnéa
1