MENY
Hej igen!
Mycket har hunnit hända sedan vi senast skrev, därav vår brist på uppdateringar här på bloggen. Vi får helt enkelt se hur långt det här inlägget blir (sorry, not sorry!)!
Lördagen den 20:e juli började med lite sovmorgon (som vi fått alldeles för lite av) innan våra kära vänner som vi träffade på svenska ambassadens midsommarfirande för ett tag sedan kom och hämtade oss. Dagens projekt var nämligen att försöka avnjuta lite film på bio i Sam Levy´s Village tillsammans, dock valde våra tre vänner att se på den senaste filmen med Spindelmannen för andra gången istället för att åtnjuta nyversionen av Lejonkungen med Fem på tur™.
Samtliga i sällskapet var mycket nöjda med sitt val av film och vi gick därefter till närmsta restaurang för att fylla på med kalorier innan vårt nästa projekt påbörjades, nämligen en liten promenad i samband med solnedgången.
Jag tror att vi alla fem somnade med ett leende på läpparna och skallen fylld med låtar från Lejonkungen.
Söndagen började med det bistra beskedet att Linnéa hade spytt flertalet gånger under natten och vårt planerade Fika-party var tvunget att flyttas fram en vecka för att förhindra ytterligare smittspridning. Majoriteten av söndagen tillbringades därmed hemma i lägenheten. Tre av oss (Sara, Greta och Emma) tog tillfället i akt och vågade sig ut till marknaden i Avondale i jakt på diverse souvenirer som till exempel meterlånga giraffhuvuden i trä. Linnéa och Jag var inte speciellt sugna på att lämna sofforna och ta oss ut i vintervärmen (ja det är vinter här nere och ja, det är svinvarmt om dagarna, det finns ingen logik i detta om du frågar mig). Linnéa och jag hade tur som kunde be marknadstrion att köpa lite souvenirer även till oss. Så fastän vi stannade blev jag ett schackspel och en keps rikare och Linnéa fick ett giraffhuvud.
Kvällen spenderades i lugnets tecken i ett försök att ladda upp batterierna till 110% inför den kommande veckans praktik på akuten (Casualty). Alla var ordentligt taggade och förväntansfulla på vad som skulle kunna erbjudas i kunskapsväg.
Som vanligt påbörjas varje måndag med ett snabbt möte med Student Nurse Allocations Officer innan vi får gå till vår nya placering för veckan. Ganska skönt egentligen då enhetschefen på varje avdelning vi är på väg till hinner bli förvarnad och vi brukar även få eskort av en annan sjuksköterskestudent till avdelningen.
Första tiden på Casualty spenderades med enhetschefen innan vi fick en rundvandring på avdelningen som lider av alldeles för mycket vårdsökande på alldeles för liten yta. Akuten består av en Resuscitation bay där de mest kritiska patientfallen anländer med ambulans, en gynekologisk undersökningssal, en ortopedisk mottagning där de tar hand om små frakturer i till exempel händer och fötter, en överbelamrad sal som är gjord för fyra patienter som väntar på vidare placering i sjukhuset, dock får det uppenbarligen plats med uppåt fjorton patienter där inne. Avdelningen huserar även ett apotek, ett rum där de sätter perifera venkatetrar (PVK) på löpande band, olika rum för läkare att ta emot patienterna i och ett rum där läkarna undersöker döda kroppar som tas in för att försöka utesluta brott.
Avdelningens glansdagar är dessvärre förbi då den tidigare har huserat två rum för röntgen och en operationssal. Några av läkarna får ta emot patienter i mörka rum då avsaknaden av fungerande lampor innebär att läkarna måste använda ficklamporna i sina mobiltelefoner för att kunna undersöka patienterna. Köerna till varje rum på avdelningen är långa och för oss nyanlända studenter uppfattar vi att avdelningen liknar något som skulle kunna beskrivas som organiserat kaos. Varje sittplats är upptagen och hallarna har bårar med patienter liggandes längs väggarna i väntan på sin tur.
Måndagen bestod mestadels av observationer från vårt håll då personalen inte var riktigt van vid oss och vi var inte vana vid avdelningen. För många av oss var det även första gången vi kom i kontakt med döda personer. Den första avlidna personen vi såg var fortfarande uppkopplad till diverse maskiner och vi uppfattade inte att personen var död förrän någon timme efter att vi sett personen för första gången. Vissa utav personalen verkade inte heller ha någon koll då även de blev överraskade. Personen hade visst avlidit innan vi hade kommit till avdelningen… Den personcentrerade vården är dessvärre inte något centralt här nere i Zimbabwe och jag tyckte att det var extra tydligt på akuten då mängden av patienter var obarmhärtig i jämförelse med vad sjukhusets bemanning klarar av. Sjuksköterskestudenterna har en ganska stor roll på avdelningarna här nere, och de utför många arbetsuppgifter som skulle kunna liknas vid vad en undersköterska gör i Sverige. Många utav studenterna har även valt sjuksköterskeutbildningen bara för att utbildningen erbjuder lön under utbildningens gång och är därmed ett sätt att klara av livet här nere med diverse kriser.
Iallafall så avslutades dagen med en föreläsning från en sjuksköterska om hur avdelningen hanterar de våldtäktsfall som kommer in. Tillsammans med andra sjuksköterskestudenter fick vi se den bok där de skriver ner allt om våldtäktsfallen och boken hålls inlåst, då den är central i varje domstolsbeslut. Sjuksköterskan läste upp några våldtäktsberättelser från boken som fick en att bli både förtvivlad och förbannad.
En ny dag innebär nya möjligheter och vi hoppades att tisdagen skulle erbjuda lite mer att göra för oss. Och tur som var så började sjuksköterskorna på avdelningen vänja sig vid oss lite mer och vi blev tillfrågade att göra lite mer, som till exempel att sätta PVK.
Greta spenderade den största delen av sin tid med att assistera läkaren inne på gynekologiska undersökningssalen medan vi andra i gruppen smög omkring på avdelningen i jakt på arbetsuppgifter.
När praktikdagen löpte mot sitt slut fick vi en sista minuten-inbjudan till våran kära Matron (husmor/avdelningschef) Marys födelsedagsfirande. Inbjudan kom från Marys dotter Notando, mor till Letso (läs tidigare inlägg!) och tanken var att överraska Mary på kycklingrestaurangen Mambo. Fem på tur™ var mycket glada över förfrågan och tackade självfallet ja, ringde vår taxikille och sen var vi påväg!
På Mambos ställde Fem på tur™ upp på skönsång med den gamla klassikern "Ja må hon leva" ett flertal gånger och alla i sällskapet lärde sig ordet "skål". Både kyckling och födelsedagskaka avnjöts innan vi kom hem till lägenheten för att invänta John Blund.
Onsdagen började på brännskadeenheten på speciell inbjudan från en av Marys arbetskamrater som vi träffade på kalaset. Vi hade tagit med oss engångsförkläden, descutansvamp att tvätta huden med, op-dukar och några aquacel förband att lägga om brännskadorna med. Matrialet var uppskattat och förklädena kom väl till användning då avdelningen inte hade fått rena arbetskläder för dagen. Patienterna tvättades, smörjdes in med någon silversmörja och fick rena skyddsförband. Patienter med brännskador på omkring 20% av kroppsytan blir inlagda på avdelningen. Dessvärre har inte avdelningen så stor kapacitet att klara av patienter med över 40% brännskador då de flesta patienterna avlider.
Efter tea time klockan tio spenderades återigen på akuten med allt vad det innebär. Patienter behöver PVKs med dropp, vitala parametrar behöver tas och patienternas papper behöver stämplas, något som Emma har blivit duktig på under dagens gång. Efter lunch bestämde sig Greta och jag för att gå till förlossningsavdelningen istället då det inte fanns tillräckligt med arbetsuppgifter för samtliga fem svenska studenter. På avdelningen fick Greta och jag assistera när en 15 år gammal flicka skulle föda sitt första barn.
På torsdagen bestämde Greta och jag att bege oss till förlossningen en dag till, då det oftast brukar leda till diverse roliga arbetsuppgifter så som att väga barnen, göra dem till burritos och mycket annat. Dessvärre hade vi kanske lite otur med mängden arbetsuppgifter då antalet barn som föddes var under förväntan. De tre vännerna på akuten fick lite mer att göra vilket var uppskattat och deras fingerfärdighet i att sätta PVK förbättrades ytterligare.
På torsdagskvällen valde vi att testa det kulinariska utbudet på gatan och valet blev en asiatisk restaurang. Maten fick ett stadigt betyg på 6/10 och det bästa med maten var nog att inte behöva diska.
Fredagen var inledningsvis mycket lugn, och flera i gänget tog tillfället i akt att njuta av soltimmarna och bättra på brännan lite. När kvällen närmade sig var det dags för oss att ta oss till ett boksläpp som vi hade blivit inbjuden till av Martin från ambassaden. Boken heter "As my black hair curls" av Bongani Kumbula och verkar vara riktigt kul läsning. Utav det vi fick höra uppläst från boken var den lika mängder seriös som rolig, och den tar upp mycket av hans personliga utveckling i livet liksom Zimbabwes olika problem. Efter en auktion av hans första tryckta bok hade hållit hus så förvandlades rummet till ett dansgolv som hade gjort de flesta nationer i Lund avundsjuka.
Lördag morgon spenderades på marknaden i Belgravia där vi inhandlade lite souvenirer, Emma fick sitt goda kaffe och samtliga gick därifrån med hemgjorda glasspinnar. Glasspinnarna var mycket välkomna på hemvägen då solen nådde sin högsta punkt och svetten rann längs ryggarna.
På lördagen kväll var det inplanerat en filmpremiär av "Lord of Kush" där vår kära vän Notando hade en roll och hade bjudit in oss. Filmen visades på "theatre in the park" i Harare Gardens där vi hade ploggat några veckor tidigare (se tidigare inlägg). Filmens handling var baserat på en verkligen händelse i Pakistan och under filmens gång blev producenten av filmen tagen av polis. Anledningen till omhändertagandet av producenten är oklart men det förmodas att regeringen inte håller med filmens politiska ståndpunkter… Filmen visades i alla fall från början till slut.
Helgen avslutades med det mycket efterlängtade Swedish Fika Party, där vi hade bjudit in alla våra nyblivna vänner här nere för att hinna tacka dem ordentligt innan Greta och Jag far hemåt på onsdagen. Kakor och bullar hade bakats från tidig morgon för att säkerställa att sockerbehovet skulle tillgodoses hos samtliga fikabesökare. Det bjöds på chokladbollar, kladdkaka, sega rutor, kanelbullar, glass, Dumle, lakrits, krabbelurer, hemgjord lemonad, te och kaffe (säkert något jag glömt).
Fikat varvades med en namnlek och ett quiz med Sverigefrågor för våra zimbabwiska vänner att svara på där vinnaren fick ett pris bestående av Dumle, reflexband och en sportlunch att dela på.
Det var en stor utmaning att hålla koll på och försöka underhålla Letso samtidigt som man försökte vara en bra husvärd.
Allt som allt var Fem på tur™ mycket nöjda med resultatet på evenemanget och det var lite sorgset att säga farväl till de flesta en sista gång innan hemfärd.
På onsdag åker Greta och jag som sagt hemåt för att hinna medverka på hennes systers bröllop (yippie!), och jag tackar därmed för mig så länge (vem vet, kanske skriver lite från Sverige)!
Ha de gött där hemma, vi syns snart!
Mvh
Alexander
0